Jag mår mycket bättre nu. Så pass bra att vi kunnat gå ut på lite längre promenader både igår och idag i solskenet. Idag blev det en riktig långkörare runt Röda Sten som tog oss en och en halv timme, men då var också benen som spagetti den sista biten. Det känns ändå skönt att få och kunna röra på sig. Dels för att det helt enkelt är så otroligt mysigt att få gå omkring med man och barnvagn men också för att jag märker hur mycket bättre jag mår efteråt.
Styrkan behövs också för nu är det bara 25 dagar tills vi styr kosan upp mot Umeå på obestämd tid. 25 dagar är typ ingenting och jag vill inte ens tänka på hur mycket jag har tänkt att vi ska hinna med på dessa dagar. Evig optimist - javisst?
Tur att mamma kommer hit om 2 veckor och styr upp det hela.

Våndorna fortsätter här hemma. Jag kan nu titulera mig som innehavare av förmodad urinvägsinfektion, inflammerad ischiasnerv, förstoppning och svullet svidande hematom. Great.
Försök föreställ er detta (och använd nu för nöjes skull er bästa fantasi för en roligare bild). Varje gång man ska gå på på toaletten och göra nr. 2 utspelar detta sig: huvudattraktionen vägrar för det första infinna sig, man kan dessutom bara sitta på höger skinka lätt lyft från stolen för annars gör hematomet så in i helsikes ont. Man får heller inte luta sig framåt för mycket för att underlätta för då ilar det i urinröret och där mellan ska man helst också försöka trycka emot allt där nere med papper eller binda eller vad som helst för att inte känna att allt håller på att rasa sönder, och till sist blir man bara förbannad och less och ger upp hela spektaklet för det går ju för fan inte ändå.

Jag har börjat vidta åtgärder för att bota skiten (hö hö) nu i alla fall men det går trögt (hö hö hö) eftersom jag ogärna åker den där en timmes resan på hårda spårvagnsbänkar till sjukhuset (och tillbaka) mer än jag måste. Speciellt inte då lillstrumpan också måste åka med i såfall.
Varför var det ingen som berättade om det här? Jag trodde liksom att det bara var att få ut ungen och sen kunde man leva lyckliga i alla sina dagar men ack så fel jag hade. Suck. Om ni ursäktar så måste jag sluta nu och gå och äta 5 kilo katrinplommon en stund.

En lugn söndag so far med OS-repriser. I vanlig ordning missade jag allt det roliga då jag somnade på kvällen i 3h och ansåg mig inte heller ha råd att förlora mer sömn genom att se bronsmatchen på morgonen. Tänkte se reprisen nu på dagen ovetandes om resultatet men ett automatiskt klick på facebook avslöjade självklart genast resultatet. Matchen var sevärd hur som helst.
Jag slapp stiga upp i natt också. Använde uppsamlingskoppar hela dagen igår för det bröst som inte ammades och fick på så sätt ut mer än en portionsmängd som sambon matade med i natt i stället så att jag skulle få sova. Mycket omtänksamt och uppskattat.

Lilla damen är för övrigt världens snällaste. De senaste dagarna har enbart bestått av att äta, sova och byta blöja - det vanliga alltså, men hon äter med ungefär 3 timmars mellanrum hela dygnet runt och det gör det lätt att förutse hur natten kommer att se ut. Just nu känns det absolut inte igenkännande att man inte skulle ha tid för något annat när man fått barn, för hittills har vi ju hunnit med alla sysslor hemma och mer därtill. Sambon har spelat på datorn i några timmar och jag har surfat runt och som sagt tittat på OS och där mellan har vi pysslat med hushållet. Vågar jag påstå att småbarnslivet är enkelt? Ja ja. Jag inser att det kommer att vända när som helst och resultera i konstant gråtande på kvällarna eller något liknande, men man får väl njuta så länge som vi har det så här lugnt och trevligt.

Nu börjar vi bli sugna på att få visa upp damen för någon. Alla friska, förkylningsfria är varmt välkomna! PS. B.Y.O.B*




*Bring your own biscuits

Förresten! När jag spänner mina fötter kan jag åter igen se benen i foten, för första gången på typ 3 månader! Tjohooo! Be gone Hobbitfeet!

Igår var det premiärtur med vagnen för den nyblivna familjen. Inte direkt den där mysiga promenaden i strålande Göteborgs-vårsol jag föreställt mig där vi går längs kajen och tittar på båtar eller njuter av frisk vårluft. Det såg mer ut såhär:

Återbesök på sjukhuset för uppföljningsprover. Att börja med förberedelserna hemma 3 timmar på förhand hjälpte inte. Barnvagnsturen bestod av en 1 timmes resa med byten med spårvagn och buss i en snöstorm som skulle göra Nordpolen grön av avund. En mamma som inte kan gå ordentligt på grund av att hon fått så in i helvete ont mellan benen de senaste dagarna (men som tack och lov nu får fötterna i de största skorna igen och slipper gå ut med plastpåsar som skodon som vid hemgången från BB). 15 cm tjock snömodd att plumsa i och inga upplogade småvägar vid huset så vi får gå en omväg. Tusen miljoner människor på vagnen som alla hostar och nyser och jag är övertygad om att Astrid nu ska få lunginflammation eller hjärnhinneinflammation eller något annat dödsfarligt. Andas hon fortfarande? Har hon för varmt? Ligger mössan, overallen, åkpåsen ovanpå hennes ansikte? Andas hon fortfarande? Mamma andades nog inte ett enda andetag under hela resan och pappa skämtade om kattmammor som morrar och bär undan sitt barn i nackskinnet från farorna. Typ så.
Det var tungt, jobbigt och alldeles fruktansvärt stressande. Jag förbannade mig själv 4 gånger för att vi inte köpt regnskydd till vagnen varken den där ena gången eller den andra som jag stod i affären med det i handen för nu ven snöflingorna in i vagnen och jag fick panik. Som tur nog råkade det ligga en filt i vagnen som fick agera fönsterskydd till slut.

Ja det var ditvägen det.

Proverna såg som vanligt jättefina ut. Lillan bajsade under resans gång och hon byttes på inne hos läkaren, bara för att lägga av en ny sats direkt vi är klara med blöjbytet. Tack lilla du. (Hon placerade också, i äkta bebismanér, lägligt ut en bomb precis när vi var påväg ut genom ytterdörren hemma.). Efter att mamma gjort sin kontroll (hematomet gått sönder, stort sår, förklarar definitivt smärtan, men inget farligt) är det dags igen. Mitt under amningen i väntrummet lägger hon av en riktig atombomb som får hela väntrummet att vända sig om. Sen kissar hon också ner hela skötbädden under pågående byte och mamma får tacka Ärta för att hon i forumtråden dagen innan skrivit om hur hon nu lärt sig att packa med extrakläder i skötväskan.

Hemresan gick via Nordstan och inköp av lite amningströjor (samt annat amningsrelaterat, herregud amningsinläggen går åt som smör i solen här hemma, dags för uppsamlingskoppar nu). Det är nämligen en fördel om man ska behöva amma bland folk upptäckte jag.
Vi var borta i 6h. De stressigaste 6 timmarna i mitt liv, for sure. Jag tänker inte gå utanför dörren på en månad. Punkt.