Häromdagen körde Astrid och jag en liten photo-session som vi har valt att kalla Profiles on White.

1 1/2 dygns bajsfrihet uppenbarar sig nu as we speak i sängen. Ja, inte bokstavligen i sängen och lugn, det är inte jag som har tappat all hyfs och hänsyn. Det är lilla damen, som skonat oss från bajsblöjor hela dagen igår, som nu plötsligt har fått tillbaka sin välfungerande mage. Sambon bytte för 10 minuter sedan men hon var tydligen inte klar så nu låter vi henne lätta på trycket ett tag innan vi åtgärdar saken. Heja heja, som Gunde Svan skulle ha sagt.

Astrid har äntligen visat att hon är mänsklig när allt kommer omkring. Senaste natt var det gny och gnälla som stod på schemat nästintill hela natten. Först gny, sen äta och i stället för att sova som vanligt var det gny igen som gällde, och så äta igen. Ni fattar. Därtill hade hon svårt att ta ett ordentligt suggrepp så mamma fick blinkandes av trötthet stoppa tillbaka in i munnen om och om igen. Hittills har hon leverat drömnatt efter drömnatt och spädbarnslivet har gått oförskämt fint, men nu har hon alltså visat hur det också kan se ut. Nu blir det spännande att se om det är en återkommande trend eller om det helt enkelt bara berodde på ostbrickan vi åt igår.

Jag mår mycket bättre nu. Så pass bra att vi kunnat gå ut på lite längre promenader både igår och idag i solskenet. Idag blev det en riktig långkörare runt Röda Sten som tog oss en och en halv timme, men då var också benen som spagetti den sista biten. Det känns ändå skönt att få och kunna röra på sig. Dels för att det helt enkelt är så otroligt mysigt att få gå omkring med man och barnvagn men också för att jag märker hur mycket bättre jag mår efteråt.
Styrkan behövs också för nu är det bara 25 dagar tills vi styr kosan upp mot Umeå på obestämd tid. 25 dagar är typ ingenting och jag vill inte ens tänka på hur mycket jag har tänkt att vi ska hinna med på dessa dagar. Evig optimist - javisst?
Tur att mamma kommer hit om 2 veckor och styr upp det hela.

Våndorna fortsätter här hemma. Jag kan nu titulera mig som innehavare av förmodad urinvägsinfektion, inflammerad ischiasnerv, förstoppning och svullet svidande hematom. Great.
Försök föreställ er detta (och använd nu för nöjes skull er bästa fantasi för en roligare bild). Varje gång man ska gå på på toaletten och göra nr. 2 utspelar detta sig: huvudattraktionen vägrar för det första infinna sig, man kan dessutom bara sitta på höger skinka lätt lyft från stolen för annars gör hematomet så in i helsikes ont. Man får heller inte luta sig framåt för mycket för att underlätta för då ilar det i urinröret och där mellan ska man helst också försöka trycka emot allt där nere med papper eller binda eller vad som helst för att inte känna att allt håller på att rasa sönder, och till sist blir man bara förbannad och less och ger upp hela spektaklet för det går ju för fan inte ändå.

Jag har börjat vidta åtgärder för att bota skiten (hö hö) nu i alla fall men det går trögt (hö hö hö) eftersom jag ogärna åker den där en timmes resan på hårda spårvagnsbänkar till sjukhuset (och tillbaka) mer än jag måste. Speciellt inte då lillstrumpan också måste åka med i såfall.
Varför var det ingen som berättade om det här? Jag trodde liksom att det bara var att få ut ungen och sen kunde man leva lyckliga i alla sina dagar men ack så fel jag hade. Suck. Om ni ursäktar så måste jag sluta nu och gå och äta 5 kilo katrinplommon en stund.